FJS - ARWC 2006 - The STORYLäs FJS historie om deras upplevelse på ARWC 2006 som slutade med en stark åttondeplats. Med hagelgeväret sköt Hemavans skiddrottning, Anja Pärsson, startskottet. Därmed släppte den uppbyggda spänningen inför 800 km, 15 000 höjdmeter under sex dygns non-stop tävlande i Adventure Racing World Championship.
Om startskottet ljöd klockan 11:00 den 16 augusti på ett gräsfält I Hemavan/Tärnaby, så gick den riktiga starten för laget långt tidigare. Redan när det blev klart att VM skulle gå på hemma¬plan 2006 började vi förbereda oss. Vägen fram till tävlingen visade sig dock inte bli helt rak. De gedigna förberedelserna i form av träning, utrustning, finansiering och inte minst sam¬körning av laget, engagerade vår fritid till mer än 100 %, hela tiden med en stark känsla av framåtanda i laget. Det stora bakslaget kom i juni, när vi helt plötsligt stod utan kvinnlig deltagare i VM-laget. Ett problem som inte skulle bli helt lätt att lösa med tanke på det för tillfället låga antalet aktiva multisporttjejer i Sverige. Efter flera intervjuer med potentiella tävlande var vi på randen att stänga ner hela VM-projektet. Räddningen kom när vi fyra veckor innan start kom i kontakt med Silvia ”Shubi” Guimares, en mycket erfaren ”racer” som är lagkapten för det brasilianska tjejlaget ”Athena”. Hennes omfattande erfarenhet av långa tävlingar var ett måste när vi satte laget så nära inpå starten. Geisten återfann sig och vi var nu klara för VM. De flesta av världens allra bästa lag var anmälda och vi satte vår målsättning att försöka slå oss in bland topp tio, en svår men ändå fullt realistisk målsättning. Med fem dagar kvar till start hämtade vi Shubi på Arlanda. Den sista slipningen på utrustningen gjordes i Stockholm och som ett samlat lag fortsatte vi till Hemavan. På plats i Hemavan togs vi, och alla andra tävlande, emot av ett mycket professionellt arrangemang. Detaljerat schema för utrustnings- och färdighetskontroller, kartutlämning och en trevlig invigning följde de närmaste dagarna. Kvällen innan start, när tävlingsbanan blev känd, började den taktiska planeringen på riktigt. Laget förfogade över fyra utrustningsboxar som vi skulle se ca två gånger per dygn vid olika tillfällen under tävlingen. Samtliga lag fick tänka till ordentligt så att rätt sko eller lampa packades i rätt låda. Det hade varit ödesdigert att behöva bryta tävlingen om klätterhjälmen låg i fel låda inför en bergssektion eller tvingas trekka i strumplästen... Onsdag morgon och det var äntligen dags för start. Vår taktik för tävlingen var att gå ut i ett lugnt tempo och göra vårt eget race, för att sedan pressa gränserna av vår kapacitet under de sista två dygnen. När startskottet gick var tempot som väntat högt. De 200m startsträcka med efterföljande 800m inlines uppför skapade ett smärre kaos. Ett flertal otroligt vackra kortare sträckor av¬verkades sedan runt Hemavan. Den mest spektakulära var i synnerhet canyoneeringen. Det förvånar att sådana platser finns i Sverige och inte är mer kända! Efter ett par timmar in i tävlingen drog vädret ihop sig. En kraftig dimma kom med natten, samtidigt som tätlagen gick ut på en trekking i fjällen nordväst om Hemavan. Navigeringen med fem meters sikt bland blockstensfälten och stora stup satte lagen på prov. Framåt morgonkvisten, när de första lagen kom ner från fjället och dimman skingrades, var placeringarna omkastade. Vi hade då gått i ett milt tempo men lyckats navigera rätt. Efter en kortare cykelsträcka tillbaka till Hemavan kunde vi växla ut som ledande lag, något som var helt oplanerat. Sömnstrategin under tävlingen var att få lite sömn varje dygn, gärna upp till två timmar per dygn, inklusive det första dygnet om behovet fanns. Den första definitiva vilan planerade vi till det andra dygnet innan den första mountaineeringsträckan, i syfte att vara utvilade innan vi tog oss an fjället. Liksom tidigare natt samlade sig dimman på höjd och navigeringen blev åter en avgörande faktor. Tävlingens tyngsta sträcka identifierade vi till en tolv timmar lång havspaddling längs den norska kusten. Efter denna monstersträcka var vi överens om att tävlingen skulle börja – på riktigt. Det gällde att passa tidvattenflödet i fjordarna för att få hjälp av tidvattenströmmarna. Trots en stark motvind under merparten av sträckan kunde vi konstatera att vi lyckats bra med tidvattnet. Dock hade vi tvingats att stanna för att sova under natten vilket gjorde att vi hade en större tidslucka fram till tätlagen. Shubi visade under hela tävlingen en otrolig styrka. Innan starten hade hon farhågor om kylan vilken hon inte är van vid. Men det var aldrig något problem. Hon var stenhård. Hennes tävlings¬attityd, mindset och taktiska färdigheter imponerade på oss. Hennes tävlingserfarenhet visade sig ju längre tävlingen fortlöpte. Vi lärde oss mycket av henne. Inpå det sista dygnet imponerade de mer rutinerade lagen med en avsevärd tempohöjning. Det spanska laget Buff, som tidigare haft problem med navigeringen i dimman och regnet, kom bokstavligen flygandes förbi på väg upp mot den sista glaciärsträckan. Nu var det fint väder och solskenskrigarna glänste... När vi klev av Svartisglaciären mötte vi Kustjägarna som var på väg in på glaciärsektionen. Vi insäg därmed att tidsmarginalen till bakomvarande lag hade krympt. De låg uppskattningsvis bara en och en halv timme efter, och det var ca ett dygn kvar till mål. Tävlingskänslan blev starkt påtaglig och tempot höjdes. Vårt mål som topp tio hade vi kontroll över och vi skulle klara det! Med en försummad sömn under det sista dygnet avverkade vi den näst sista sträckan på natten under ansträngda förhållanden. Nicklas och Johan hade tunga sömnmonster och hade svårt att orientera sig i tid och rum. Dröm och verklighet flöt ihop i en sörja. Vi var alla blöta och ner¬kylda. Shubi kämpade för att få upp värmen efter grottkrypningen som föranledde sträckan. När Shubi väl fått upp värmen halkar hon i mörkret och faller raklång i ett vattendrag med smältvatten. Det var tungt. Daniel lyckades hålla sömnmonstrerna borta och tog laget över fjället till den sista sträckan. Starkt av honom. Mycket starkt. När solen gick upp för den sista morgonen påbörjade vi den sista sträckan mot mål. Det var bara 77km landsväg till mållinjen. Vi hade under omständigheterna gått bra, men hotet bakom var inte borta. Vi tvingades att ta ett flertal powernaps på fem minuter för att inte somna och cykla omkull. Vi lyckades att korsa mållinjen som det åttonde laget. Målsättningen var uppfylld och otaliga timmars slit återgäldades i form av ny motivation. www.fjs.se |
2 comments so far...